Emmelie Hellqvist

Livet är så elakt. Så ont. Ena sekunden kan jag stå på topp. Jag kan vara så lycklig och känna inget annat en kärlek. Men nästa sekund är ångesten där. Oron och ilskan, sorgen och smärtan. Det är sånt jag inte kommer undan. Saker som kommer följa mig igenom livet. Det är minnena som jagar mig. Minnena från när jag var liten och inte kunde göra något. minnen från när min far slog min mor. Sånna minnen kan väcka mig mitt i natten. Minnen av min och mammas stunder kan dyka upp i mina drömar. Som våra "rök stunder". När vi bara satt däe och pratade. Finns ingen jag kunde prata med på samma sätt. De srömarna får mig alltid att vakna med tårar rinnande på mina kinder. Men de två starkaste minnena är kvällen innan hon gick. Vi hade så mysigt. Hon, jag, Maria och Christoffer. När jag hjälpte henne fixa sig innan hon skulle till stan. Hennes kram, hennes sista ord. "jag älskar dig". Kan man vara så tacksam som jag är över att det ändå var de sista ord vi sa till varann? Det andra minnet... Hur jag vaknade på morgonen av att min telefon ringde hela tiden. Hur pappas röst lät när han sa att jag måste komma dit nu. Hur vi båda grät när jag förstod vad som hänt...
Fast tårarna rinner är det skönt att skriva... Jag vill att alla ska förstå. Även om många aldrig kommer göra det.